Zebraforum

Jag kan känna en känsla av att längta tillbaka till det sjuka, till psyk och allt vad det innebär. Varför? Eller är det egentligen inte det man längtar efter, är det kanske omvårdnaden, uppmärksamheten och det faktum att man inte har så mycket krav och måsten hängade över sig? Ibland kännder jag att jag en gång för alla måste välja - sjukt eller friskt - men varför känns det inte alltid helt klart att välja friskt?

Någon som känner igen sig eller har tips att dela med sig av?

Först vill jag bara berätta att jag känner igen till viss del. Ibland när jag har stressiga perioder kan jag fantisera om hur skönt det skulle vara att släppa allt och lägga in sig, fast nästan genast brukar jag fråga mig "men Therese är det verkligen det du vill?" och då är alltid svaret nej. Det har inte alltid varit så. Innan jag blev frisk ville jag verkligen bli inlagd. Här i Göteborg har jag ofta hört personalen på avdelningen säga att man inte ska trivas när man är inlagd för då kanske man vill komma tillbaka. Det fåniga är att ju otrevligare jag har haft det när jag har varit inlagd desto mer desperat har jag blivit efter att få bli inlagd igen. En gång var jag inlagd uppe i Ö-vik och där trivdes jag verkligen på avdelningen. Alla var jättesnälla. Det märkliga var att när jag blev utskriven tog det nästan ett år innan jag var inlagd igen. På avdelningen i Ö-vik kändes det som om jag hade fått vad jag behövde. Då hade jag inget behov av att bli inlagd igen. Jag fick hjälp och stöd utanför slutenvården och jag hade en lagom nivå på studierna och jag började få vänner utanför psykiatrin och det var en någorlunda lugn period.
Ju bättre jag blev bemött desto mindre längtade jag dit. Jag tror inte att detta stämmer in på dig. Det låter mera som om du får behov tillfredställt som du inte lyckas tillfredställa på något annat sätt än att lägga in dig. Det är svårt när det är så för då behöver man först ta reda på vilka behov det rör sig om och sedan hitta andra sätt att få dem tillfredställda. Ibland kan man behöva lite hjälp med att ta reda på vad det hela rör sig om. Har du en terapeut du kan prata med om det här?
För övrigt tror jag nog att många känner igen sig i det du skriver.

För mig var det extra svårt med inläggningar som kändes "oavslutade" och lite spännande vore det att höra om någon annan upplevt samma sak.

Men det är en spännande diskussion du tar upp. Varför är det så svårt att välja det friska?

Precis. Svaret är ju allt som oftast nej. Om man verkligen känner efter.

Jag försöker undvika att bli inlagd då det är fruktansvärt svårt för mig att komma därifrån sen, jag får separationsångest och ju längre jag legat inne desto svårare är det att komma ut till verkligeheten igen. Så jag försöker hålla mig borta från slutenvården helt.

Jag har en terapeut och ska väl komma igång att prata om det här, vad som ligger till grund för att jag kan längta tillbaka.

Tack för ditt svar, för att du delade med dig!

åh vad jag känner igen mig. jag hade också en period då jag ville bli inlagd. eller åtminstone åka till akuten. jag var dit för minsta lilla, och varje gång jag blev hemskickad blev jag besviken på något sätt. nu har jag inte varit inlagd sen i höstas, och mitt behov av att åka till akuten för minsta lilla har tonats ner. mest för att jag fyllde 18 och inte längre fick åka till bupakuten och då blev det ju nytt och läskigt och nä det ville jag ju inte, jag hade ju hört vilken skillnad det är på vuxenpsyk och bup. nu kan jag känna att jag vill tillbaka till den där avdelningen. träffade på en i personalen som jag tycker jättemycket om utanför affären förra veckan, och när jag gick hem grät jag för att jag saknade avdelningen så mycket. kände mig så patetisk på något sätt. jag har inte kommit på exakt vad jag saknar. jag hatade det ju när jag var där. men så fort jag var utskriven ville jag tillbaka. det känns så konstigt.

Känner verkligen igen det där.

Det känner jag också igen. Jag tänker att egentligen kanske det intressanta inte är varför det är så. Vi kanske bara ska acceptera att vi älskar att åka till sjukhuset akut och trivs jättebra med att bli inlagda och inte döma oss för det utan trösta oss själva för att det inte är en väg som leder framåt. Det är ju en stor sorg i att känna de här känslorna och samtidigt veta att det inte lönar sig att agera på dem och iscensätta fantasierna om det befriande sjukhusbesöket. Vad jag är ute efter, att acceptera längtan, sörja över att den är så stark och låta bli att iscensätta den. För mig har det hjälpt jättemycket att sörja och gråta över att det där med sjukhusbesök inte är aktuellt för mig längre.

Barneveld, jag tror du har helt rätt i det där med acceptans!

Påminner om denna fina tråd: viewtopic.php?f=31&t=7781&hilit=

Tack för påminnelsen Amanda