Zebraforum

Jag har under alla år utom de sista två åren varit normalviktig. För två år sedan fick jag en neuroleptika utskrivet och så fort jag började med denna medicin gick jag upp massor i vikt och blev överviktig. Läkaren bytte medicin till mig pga detta men jag gick ändå inte ner i vikt. Överviktig har jag varit tills för några månader sedan då jag bestämde mig för att banta. Jag började helt seriöst med detta och jag har gått ner rätt mycket i vikt även om jag fortfarande har en hel del övervikt kvar. Den sista månaden har det dock förvärrats för mig. Det hade gått ett tag utan att jag gick varken upp eller ner i vikt och för att snabba på viktnedgången har jag börjat svälta mig. Nu har jag t ex inte ätit lagad mat på några veckor utan äter mest bara flingor och mjölk ett par gånger om dagen. I övrigt dricker jag bara när jag är hungrig. Så jag får inte i mig mycket näring. Samtidigt går jag minst en promenad om dagen för att få lite motion. Tyvärr kan jag inte motionera mer pga min rygg. Vad säger ni om detta? Ska jag ta dessa varningssignaler på allvar? Jag behöver ju gå ner mer i vikt innan jag blir normalviktig så det finns ju "lite att ta på" innan man eventuellt blir underviktig. Så hur ska jag göra?? /Ann-Charlotte

Idag åt jag nästan ingenting till frukost. Usch, det här känns så FEL men jag kan ändå inte ändra på mina handlingar. Jag behöver hjälp innan det här går för långt. Jag känner på mig att det snart spårar ur! Är det någon annan här som känner igen sig i detta och som kan ge mig tips på vad jag kan göra!?

Hälsningar Ann-Charlotte

Har du någon du kan prata med om detta? Min första tanke är att du ska söka hjälp, innan det kanske går för långt som du är orolig för. Har du någon läkare/psykolog att prata med, eller kanske din mamma eller någon på gruppboendet? Det är nog viktigt att du talar om för någon hur du mår så att de kan hjälpa dig.

Tack för ditt svar Pia!

Jag har faktiskt idag skrivit ett mail till min läkare (psykiater) och beskrivit hur det är för mig, så jag hoppas jag får ett svar på måndag. Jag vet i alla fall att hon inte har semester då. Min läkare "Ingrid" är hur bra som helst. Hon har jobbat ca 30 år inom psykiatrin och har säkert erfarenhet av dessa problem också. Jag tycker så bra om min läkare att jag alltid ber om att få en kram av henne efter våra möten. Jag undrar hur många av hennes patienter som ber om en kram när de pratat en stund? Hihihi

Kram Ann-Charlotte

Vad bra att du har en sådan bra läkare och att du kunnat maila henne om dina problem!

Ja, jag är verkligen glad för det. Jag litar till 100% på min läkare. Och kan ni tro det, men de första gångerna jag träffade henne (i våras och försomras) så avskydde jag henne! Jag tyckte hon var så sträng och kall, att hon inte förstod mig osv. En gång då vi hade ett sk nätverksmöte med personer inom vården som jag träffar, så var vi tio personer på detta mötet. Jag var så otroligt nervös innan och främst var det faktiskt för att jag var RÄDD för att träffa min läkare. Det slutade med att jag började gråta inför alla dessa människor som var med och läkaren sa då att det var bra att jag kunde gråta. Åhhh!!!! Jag hatade henne över allt annat på jorden och tänkte be min pedagog med hjälp för att byta läkare. Men så fick jag träffa min läkare lite tätare mellan gångerna eftersom jag mådde så dåligt och då var vi tre personer; jag, läkaren och en sjuksköterska. Det hela medförde att jag tyckte bättre och bättre om henne och till slut avgudade jag henne i princip. Nu tycker jag hon är underbar och vi kan prata om allting. Hon har även erkänt att hon lärt sig av mig att hon inte ska gå så fort framåt med nya patienter utan ta det lite lugnare. Så det känns verkligen som hon lyssnar på mig nu och hon är, ja, jag vet inte hur jag ska beskriva det, men hon är den bästa psykiater som jag haft! I höst ska hon även komma hem till mig och hälsa på. Det ser jag fram emot!! Så med andra ord kan ens tycke och känslor för sin läkare faktiskt förändras med tiden!

Kram Ann-Charlotte

Idag känner jag mig lite yr och "svag" och otroligt trött. Jag misstänker att det är näringsbrist. Igår åt jag jättedåligt. Dock, så har jag gjort något bra. Jag har berättat om mina ätproblem för den personal som jag har störst förtroende för. Hon har förklarat för mig vad som kommer att hända om jag fortsätter så här och så har hon berättat vad jag kan äta osv. Problemet är den att jag ju VET att jag gör fel och att det bara är skadligt att hålla på som jag gör, men ändå kan jag inte förmå mig att äta! Det känns som om jag har ett tvång över mig! Jag vill ju INTE dra på mig en ätstörning som kanske slutar med att jag får anorexia!! Men nä, jag vill inte äta! Jag KAN inte äta! Nu väntar jag bara på att få svar från min läkare samt ätstörningsenheten där jag bor. Har mailat till bägge. Personalen som jag pratade med sa att det kan sluta med att de kommer in till mig varje dag och övervakar att jag äter. Dock kan de ju inte tvångsmata mig, så jag hoppas verkligen att jag får något bra råd från dem jag mailat till.

Kram Ann-Charlotte

HJÄLP!!! Idag har jag haft en tid för samtal med en sjuksköterska inom psykiatrin som jag känner så väl sedan flera år tillbaka. Hon är helt underbar och jag litar på henne till 100% så jag såg faktiskt fram emot detta mötet. Tyvärr blev det inte någon träff med min läkare för hon är inte i tjänst här där jag bor, denna veckan. Vi diskuterade i alla fall mitt svältande som spårat ur helt och hållet. Det var även en personal från boendet som närvarade och vi tre kom fram till att jag bara får väga mig med ett visst antal dagar mellan gångerna. Jag fick själv välja hur sällan jag kunde tänka mig att göra det. Så det blir inte lätt att följa detta men jag måste. Jag har lovat att följa det!! Nästa sak vi kom överrens om var att jag ska äta tre mål mat, inkl ett mål lagad mat om dagen och då ska en personal närvara så jag äter som jag ska. Jag FATTAR INTE hur jag ska klara detta!! Jag får sån outhärdlig ångest när jag ska äta/äter. Jag mår jättedåligt nu och är rädd att jag ska börja skada mig igen vilket jag inte gjort på mer än två månader. Snälla! Finns det någon som kan hjälpa mig!! Jag är extremt viktfixerad och jag har aldrig i mitt liv haft problem med detta tidigare. Jag vill ju må bra men ibland känns det ändå som att jag vill svälta mig eller göra mig illa. Vet inte varför jag har så dumma tankar!

Snälla, har ni några tips och råd på hur jag ska lösa detta!? Jag kan inte själv. Det känns så hopplöst, även om jag vet att det inte är det. Kram Ann-Charlotte

Kan du ha nytta av spikmattan? Antingen innan eller efter, eller kanske både innan och efter? För att hantera ångesten som väcks i samband med måltiderna tänkte jag.

Sen om du behöver hitta motivation för att kämpa med maten kanske du kan skriva en lista på saker som motiverar dig att hålla den överenskommelsen som ni gjort du och sjuksköterskan och personalen? En sån lista skulle kunna innehålla saker du ser fram emot att göra, eller saker du tycker om att göra som du vill fortsätta kunna göra eller andra fördelar som finns med att sköta kosten.

Hoppas du hittar sätt att motivera dig att kämpa!

Tack snälla rara du Hannitan för alla tips du skrivit till mig!! Tyvärr fungerar det fortfarande inte med maten. Något som jag haft problem med tidigare är att äta när någon annan finns i närheten. Jag vill vara helt ensam och får nästan panik av att sitta och äta tillsammans med andra som man t ex gör vid födelsedagar, jul och andra storhelger. Det är fruktansvärt för mig!! Detta har jag berättat för personalen och då kom vi på hur vi skulle lösa det. Personalen ska komma in till mig på mina bestämda mattider och se till att jag fixar mat till mig enligt vår överenskommelse, men när jag ska börja äta, går de ut från lägenheten och jag kan få äta ensam. Problemet är att jag slängt en del av min mat som jag ordnat till mig! Jag vågar inte berätta detta för personalen så jag kommer nog fortsätta med mitt störda ätbeteende! "ledsen" Jag kan inte styra det. Vet liksom inte hur jag ska kunna lösa det här. Jag är så otroligt viktfixerad och det har jag blivit på bara ett par veckor!! Det har gått jättefort för mig att fastna i det här sjuka tänket. På ett sätt VILL jag tänka och göra rätt, men på det sjuka sättet VILL jag svälta mig. Det är verkligen hemskt och jag vet inte hur jag ska göra. Jag är så arg på mig själv, för att jag börjat med det här ätstörda beteendet. Jag ska dock försöka följa dina tips Hannitan! Det kanske kan hjälpa. Åtminstone är det värt ett försök!! På något sätt SKA det gå att få ordning på mina problem. Frågan är bara HUR? /A-C