Zebraforum

Känner mej så otroligt ensam ibland. Så vitt jag känner och kan minnas, så har vi i min familj (eller släkt för den delen) aldrig pratat om tiden jag varit sjuk. Det känns ofta som att ingen vill låtsas om den perioden ens. Vi har knappt pratat om det som varit. Och när det kommer återfall är det som om det ska läggas på en lucka, för att förmildra det hela, med att "det är ju ändå så mycket bättre nu" (fast vad vet de, egentligen? jag har flyttat till andra änden av landet nästan, så de ser mej ju inte så ofta.) Det kan verkligen kännas så ensamt. Precis som det kändes under åren jag var mitt i det. Att ingen riktigt vågade prata om det, eller se det. Som om det inte accepterats att det var/är. Jag fick visserligen hjälp med det praktiska (typ skjuts till psyk varje vecka eller oftare, ringa ambulans, osv), men annars var det ingenting.. Eller, vet inte hur jag ska uttrycka mej riktigt, för det känns inte helt rättvist. De har ställt upp så gott de kunde, men det är någonting i mej som gör att det känns som ett glapp... Känns lite som att jag inte kan gå vidare från det heller, för det har aldrig riktigt känts som att någon sett mej i det sjuka, och då inte heller i det friska, och jag kan knappt själv se stegen därifrån/härifrån(?) till det fullt friska. Jag har knappt någon erfarenhet från annat än sjukskrivning, inte sedan nångång på högstadiet åtminstone, alltså ungefär åtta år nu.. (eller är det bara jag som har för höga förhoppningar på hur relationer kan vara..? typ, att man känner sej sedd nångång..? och med en levande kommunikation..? eller är det bara existerande i en utopi..?)

Fortfarande när jag får återfall så känns det som att de inte kan hantera det. Senast jag var och hälsade på så fick jag en panikattack och då fick jag (precis som så många gånger förut, slog det mej då) ligga där på golvet och gråta och hyperventilera medans mamma som var i samma rum bara fortsatte laga mat och sen bad mej sluta gråta eller gå ut därifrån om jag inte tänkte äta med de... Ingen annan i huset reagerade heller, bara lät mej ligga där. Ingen har nämnt det efteråt heller. Det bara läggs lock på, och sen fortsätter vi med våra trevliga ytor.
Det gör mej så ledsen, otroligt ledsen verkligen. För jag tycker så mycket om min familj, och vill inte att det ska kännas så här som att vi bara glider längre ifrån varandra. Kan inte de hantera, eller acceptera, hur det varit, och ibland fortfarande är, så känns det som att jag mår bättre utan kontakt med de. men det vill jag ju inte heller egentligen. Jag vill ha en bra kontakt med de, där det är tillåtet att både må dåligt och att må bra, inte bara svepa runt som i en grå dimma där ingenting är riktigt verkligt... För jag vet ju att de alla är bra människor, och att det finns så mycket fint och välvilja och kärlek i de. Men varför kan vi inte nå varandra i det..? (kan inte låta bli undra om det bara är mej det är fel på, att jag inte kan nå ut ur mitt eget skal.. fast jag tror inte längre riktigt att det bara är mitt fel...)

Är det någon som förstår vad jag menar? Eller har någon fundering eller förslag på hur man kan prata om det? För som det är nu så känns det som att ingenting är riktigt på riktigt... När det är bra, så är det visserligen bra, men det dåliga tycks inte få finnas, och på något sätt blir det som att ingenting alls finns i och med det...

Det du beskriver låter jättejobbigt. Så har det inte varit i någon av mina familjer så det är nog något speciellt för din familj att låtsas som det regnar. Det enda jag kan säga som liknade det förhållningssättet till svåra saker var när min kusin och bästa vän dog i en trafikolycka. Då var det sådär. Vi paratade inte om det alls. Det var jätteskumt och så fort jag nämnde Erika så blev det helt tyst som om alla blev generade. Jag tyckte ibland att det verkade som om de ville att vi skulle låtsas att hon aldrig hade funnits.
Jag förstår om du inte känner dig sedd.
Kram

Åh, jag känner igen nästan allt! Sådär är det i min familj också. Jag har också alltid känt mig väldigt osedd i min familj. Vi har aldrig någonsin pratat om hur jag har mått och mår. Min pappa har sett både ärr och sår, men aldrig reagerat. När han fick veta att jag var mobbad i skolan sade han bara "jaha" och sedan var det inte mer med det. Jag har gjort upprepade självmordsförsök utan att någon har brytt sig. När jag gick på högstadiet hade jag anorexi, men det var heller ingenting som vi pratade om. Samtidigt känns det som att de nog ville bry sig, men att de kanske inte visste hur de skulle göra och då gjorde de ingenting, men jag vet inte. Jag förstår i alla fall att det är jättejobbigt och jag förstår att du känner dig ensam. Det är inte alls konstigt.
De tankarna bråkar jag också mycket med. Det är svårt, jättesvårt...

Dessvärre har jag nog inget förslag till en lösning. Jag har inte lyckats lösa min situation än. Jag ville bara berätta att jag känner igen mig och att det inte är dig det är fel på. Det är jag helt övertygad om.

Stor kram till dig

Jag känner också igen ensamheten. Och för min del så tror jag att det är just den som har ställt till det i våran familj. Mina föräldrar är inte elaka människor men det är som att de går runt i en varsin bubbla båda två och bara ser världen utifrån sina egna perspektiv, de har sin egen världsbild därinne som inte går att ifrågasätta eller diskutera. De är inte tillsammans längre men deras brist på anknytning till verkligheten och andra människors (ffa deras barns) behov har påverkat mitt liv på sätt de aldrig kommer förstå.

Jag har mycket sparsam kontakt med min mamma och min pappa är svårfångad, hal som en ål, så jag har slutat försöka fånga honom, utan låter honom dyka upp ibland. Det är ledsamt, men samtidigt kan jag använda min energi på andra relationer som också ger tillbaka. Jag har haft många år på mig att bearbeta mina relationer med mina föräldrar, jag är ju trots allt över 30, och det har inte alltid varit lätt. Men nu kan jag se dem på att annat sätt och det hjälper, men det är inte dem jag vänder mig till när jag behöver känslomässigt stöd.

Det som funkat för mig är att skapa andra relationer till människor som har förmåga att ge stöd och värme när det är svårt i livet.

Det är ledsamt när föräldrar inte räcker till. Jag känner med dig.

Tack snälla för era svar!!
Känns lite mindre ensamt läsa det finns fler som har det liknande (även om jag lite önskade så inte vore) som er Alva och Lovisa.. Känns bra läsa också att det inte behöver vara så, som du skriver Barneveld! Kanske finns hopp för framtiden då, att själv vara den som bildar den familjen så småningom, när det är dags, en familj där varandras verklighet och behov blir sedda och uppmärksammade på ett sätt som man mår bra av, eller åtminstone kan prata om... Att man kanske inte måste fortsätta i samma spår som det varit tills nu. Fast det är väl en del jobb mot det. Bland annat genom att släppa taget kanske. Bilda de där andra kontakterna, som är tillåtande, och som stärker mer än tär på, och som finns där även i svårare stunder. Våga välja de, även om de inte blir där jag helst skulle önska (dvs, i min familj.) Sluta hoppas på ett annorlunda förflutet, och välja ett nytt nu istället... Så där små steg i taget... Och att ta nya tag och fortsätta framåt, istället för dras ner av nerslagen med de som kommer, nu senast idag... från båda föräldrar på samma gång... Djupt andetag, fortsätta framåt, och Bestämt välja en ljusare framtid!!! Och ett eget liv, där jag har rätt till mej själv! (försöker låta bestämd, så kanske bestämdheten följer med..)

Än en gång, tack för era svar, de betyder

Jag tycker du är modig. Att våga se på det som är och det som har varit och börja styra mot något som är bra för just dig. Jag vet att det går även om det är som du säger, små steg, ett i taget. Det går att ändra sitt liv och välja in sånt som stärker och bli starkare med tiden.

Jag har tänkt på dig och önskar att du hittar den väg som är din.

Tänker på mamman som sätter sig och spelar piano i Ondskan
En naturlig reaktion när nån mår dåligt är naturlitgvis att fråga hur det är fatt. Sedan kanske man inte kan förändra situationen, men iaf visa att man bryr sig
Men jag känner verkligen igen mej, har varit med om exakt samma sak, många gånger.
Det är lite sjukt egentligen för om man börjar på må dåligt tex när man är inne i stan, kan nån främling komma fram och fråga hur det är, som om främlingar bryr sig mer.
Tycker du inte att själva situationen i sig gör att man lättare få en ångestattack, för att man inte får ha det?
Tycker iaf jag

Jag känner som dej i det Felicia. När ångesten inte får finnas, när det inte finns tillåtelse eller utrymme för det. Så kommer den lättare. Kanske för att det blir svårare slappna av då, en känsla av otrygghet, som skrämmer upp och lättare sätter igång ångesten..?